Rasbundna sjukdomar
Linsluxation (LL)Tysk Jaktterrier är en mycket frisk ras! Den enda kända rasbundna sjukdomen den har, är linsluxation. Antal drabbade ligger så lågt som 2-3%, d.v.s. 2-3 hundar av nu levande hundar kan få sjukdomen.
Linsluxation innebär att ögats lins luxerar d.v.s. den lossnar och faller utåt eller inåt i ögonkroppen. En hund som drabbas, får LL oftast mellan 5 - 7 års ålder. I något enstaka fall har hundar yngre än 5 år drabbats (ned till 3 år). Har hunden uppnått 7 år, anses den vara helt fri från att själv drabbas.
Man vet att sjukdomen nedärvs recessivt, vilket innebär att en hund kan vara anlagsbärare och därmed ge anlag för sjukdomen till sin avkomma utan att den själv är drabbas av den.
Det är detta med recessiva anlag som gör att det är så farligt att överanvända en hanhund i aveln.
Överanvänd innebär att hunden har avkommor som överstiger 5% av det genomsnittlaga antalet registreringar under en 5-års period. Ex.
En ras har under 5 år registrerat: 150 valpar, 175, 200, 225 och 150, vilket blir 800 valpar totalt. 5% av detta är 40 st, vilket då innebär att ingen hund i just denna ras skall ha mer än 40 avkommor.
Tyvärr har det i Sverige slarvats med detta, även under senare år, vilket man frestas till p.g.a. Dogbase! I Dogbase "premieras" en hund som har många avkommor med att den själv får ett lågt index på LL. Detta om något visar att bräckligheten med att blint tro på de teoretiska uträkningarna i Dogbase!
NEDANSTÅENDE ARTIKEL ÄR KOPIERAD IFRÅN DEN UTMÄRKTA SIDAN www.genetica.se . SIDAN ADMINISTRERAS HELT AV DEN KÄNDE GENETIKERN PER-ERIK SUNDGREN, SOM ÄR OCH HAR VARIT EN ENORM TILLGÅNG FÖR HUNDSVERIGE!
Skrivet av: Per-Erik den 2003 00, 19 Kl. 22:47:38.
Som svar till: Linsluxation skrivet av Ulrika den 2003 00, 19 Kl. 20:07:52:
Hej,
Det har ju gått några år sedan 1975, men faktum är att inte heller modernare litteratur som jag studerat innehåller några definitiva ställningstagande till den faktiska arvsgången för linsluxation. Orsaken till det är troligen att defekten kan uppträda vid rätt olika ålder. Det gör det mycket svårt att bestämma den exakta nedärvningen. Mycket talar väl för sk polygent arv, dvs att det finns någon enskild gen som utlöser defekten men att det samtidigt finns ett antal modifierande gener som åstadkommer de skillnader som gör att några hundar drabbas tidigt och andra senare i livet.
Det som orsakat Din fråga är väl att man vid enkel recessiv nedärvning inte bör använda avkomma eller syskon till drabbade individer i avel. Vid dominerande nedärvning räcker det med att undvika avel med de drabbade djuren.
Som Du nog upptäckt vid det hät laget, om Du har följt diskussionerna på den här sidan, så är jag inte övertygad om nödvändigheten att alltid ta till så drastiska metoder som att utesluta nära släktingar till defekta djur ur avel. Det gäller också i fall av enkel recessiv nedärvning. Orsaken är att enklare metoder är mycket framgångsrika om de tillämpas benhårt. Om man alltid tar bort de drabbade djuren själva ur avel och därtill håller hårt på regeln att aldrig överanvända enskilda avelsdjur så sjunker frekvensen av drabbade individer snabbt. Redan efter 3-4 generationer kan man de vägen bli av med huvuddelen av problemen också med recessivt nedärvda defekter.
Den viktigaste komplettering man kan göra när en defekt inte visar sig förrän tidigast vid ca 3 års ålder är att uppskjuta avelsdebuten och inte avla på hundar förrän de är minst tre år gamla. Sedan bör man när det gäller defekter som är progressiva, dvs kan utvecklas efterhand, låta veterinär-kontrollera avelsdjuren varje år som de används i avel.
Det är naturligtvis så att om defekten skulle nedärvas enkelt recessivt så får man snabbare resultati genom att också utesluta nära släktingar ur avel. Men det är bara en vettig åtgärd om man har en rätt så stor hundstam så att inte avelsbasen minskar kraftigt. Bekämpningen av en defekt med så drastiska metoder leder annars lätt till att man inom några få generationer hamnar i ett nytt defektproblem att bekämpa som en följd av alltför snabbt stigande inavelsgrad. Den risken är särskilt stor om den defekt man försöker bekämpa är vanligt förekommande. Paradoxalt nog bör man därför ta det försiktigare med gallringen när defekten är vanlig än när den är ovanlig. I fall där man upptäcker en ärftlig defekt som tidigare inte varit känd kan man däremot som regel vara så drastisk att man helt utesluter både föräldrarar, drabbade individer och deras syskon ur fortsatt avel. Det blir ändå så få uteslutna individer att det knappast har någon menlig inverkan på möjligheten att hålla inavelsökningen under kontroll.
Häslningar
Per-Erik
Övriga sjukdomar
Epilepsi: Finns flera fall i rasen. Kan uppstå av skada, överansträngning etc. Litteraturen uppmanar till att inte upprepa en kombination som gett epilepsi, annars inga långtgående efterforskningar.
Hudproblem: Obestämd klåda, som oftast beror på foderallergi hos enstaka individer. Juvinil dermodex som ger hårlösa fläckar på kroppen och "ringar" runt ögonen. Brukar försvinna med åldern.
Livmoderinflammation: Var nog vanligare förr än vad det är idag.
Öroninflammation: Relativt vanligt. Kontrollera öronen reglebundet och håll dem rena och torra.
Noskvalster: Rasen verkar ha ganska stor mottaglighet för att få noskvalster. Om det är ett medfött fel på immunförsvaret återstår att se.
Halsinfektioner: Ganska vanligt förekommande.